Hej på dig, fina du!
 
Hoppas du haft en skön och avkopplande helg! Jag var HELT slut efter att ha jobbat i 2 dagar, så på fredagen låg jag bara i soffan och bara koncentrerade mig på att andas och överleva. Haha. På kvällen kom makens kusin från Pajala och hälsade på en sväng. Hon är i Stockholm några dagar och hälsar på lite folk, så hon kom hit och sov över till lördagen. Så mysigt att bara sitta och surra en hel dag vid köksbordet.
 
Idag rensade jag lite i växthuset och satte in några av mina växter i vår extrastuga på tomten där de ska få övervintra. Bland annat en fikonplanta, två bougainvillor och två nerium. Senare ska mina olivträd få flytta in också, men de ska få komma inomhus i stället. De var dock för tunga för mig att släpa upp själv till huset när min ork är närapå noll. Det var nog jobbigt att riva bort gamla tomatplantor och dra dem till komposten, och jag fick stå ett tag och dra efter andan innan jag gav upp och gick in. Usch. Men skönt att få det gjort i alla fall. Nu ska jag preppa bäddarna för vintersådd (ett rent experiment från min sida) och se om jag får till något.
 
Hur har din helg varit? Berätta för mig.
 
Hejsan!
 
Min förkylning är för hoppningsvis på väg att vika hädan nu äntligen, även om jag fortfarande hostar rejält. Men febern verkar ha gett med sig, så nu ska bara orken byggas upp igen och det lär ju ta tid. Ska se om jag kan komma ut på en kortare promenad i eftermiddag bara för att få komma ut och lufta mig lite.
 
Häromdagen såg jag ett program på Tv: Kalles och Britas sex liv som handlade om volontärliv på Lesbos. Jag satt som klistrad framför tv:n. För några år sedan fick jag och några av mina kollegor på min förra skola möjligheten att via ett EU-projekt åka ner till Lesbos för att gå en utbildning om ny teknik i skolan. Vi var 10 deltagare (lärare) från olika länder i Europa, och varje dag under den veckan vi var där hade olika teman som man kan arbeta med i skolan. En av dagarna handlade t ex om kvinnors villkor där vi fick besöka en butik där det var enbart kvinnor som producerat varorna de sålde. En annan dag handlade om mat, och vi fick besöka en restaurang och livesända när vi lärde oss om hur man gjorde en äkta grekisk sallad. En dag handlade om bin - hur viktiga de är för jordens överlevnad, en dag om hur jorden bildats och vi fick gå på ett fantastiskt spännande museum och en friluftspark där det fanns fossilerade trädstammar kvar efter ett vulkanutbrott för 2000 år sedan.
 
Mineralerna i lavan och askan byts ut mot kolet i trädstammen, vilket gör att trädet blir mineraliserat och stenhårt. Man kan till och med se årsringarna på träden.
 
 
Men det som berörde oss alla mest, det var den dag som handlade om flyktingarna. Alla dessa människor som flyr från krigets Syrien (bland annat) och via Turkiet hamnar i en liten gummibåt som ibland lämnas vind för våg så passagerarna får bara hoppas att de hamnar rätt. Ibland går det ju inte så bra som vi såg på TV när bilden på den lille döde pojken kablades ut och fick alla att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Men oftast går det bra, och flyktingarna kommer i land på bland annat Lesbos eftersom den ligger så nära Turkiet.
Stranden där de flesta båtarna kom i land. Lite disigt, men man kan skymta hur nära Turkiet faktiskt ligger.
 
Tältläger i hamnen där flyktingarna hoppades kunna köpa båtbiljetter till fastlandet. Många ägde inte ens ett tält, utan där låg hela familjer på en kartongbit tex. 
 
Flytvästar låg lite här och där.
 
En trasig gummibåt
 
 
Det var en dag som vår så tung på många sätt. Att se dessa trötta, hungriga människor som i några väskor bar hela sitt liv kändes i maggropen. Vi visste om detta innan vi åkte ner och blev ombedda att om vi hade möjlighet, ta med lite förnödenheter till flyktingarna. Inte mat, men t ex välling till barnen, blöjor, mensskydd, filtar... Jag och mina kollegor packade en extra väska full med dessa saker och vi visste att vi skulle åka ut och dela ut det. Nu blev det så att den som organiserade det hela därnere på Lesbos ville inte att vi alla skulle komma dit till lägret då det lätt kunde bli för rörigt, så det blev bara ett par st som åkte. Tyvärr inte jag. Vi hade även köpt en massa billig pasta, krossade tomater och paraplyer i en affär eftersom det regnade mycket när vi var där i september. Så de lagade en lite enkel pastarätt till flyktingarna som uppskattades väldigt, och de delade ut det vi hade med oss.
Lite fotboll livade upp en stund i alla fall. I bakgrunden ser man kön till de få "Bajamajor" som fanns för alla dessa människor. Stanken därifrån var fruktansvärd!
 
Vi gick förbi Médecins sans frontières (läkare utan gränser) som hade en vagn i hamnen i huvudstaden. Så många sjuka, ledsna människor. Helt plötsligt kom en läkare ut och viftade till sig en taxi där han satte en mycket sjuk kvinna och hennes nyfödda bebis och de åkte i ilfart iväg. Läkaren berättade att hon hade fött sitt barn strax innan de skulle på gummibåten till Grekland, och nu var både moderns och barnets liv i fara då de båda fått hög feber, troligen pga bristande hygien vid förlossningen. Det gjorde så ONT att se detta. Kvinnans ögon kommer för alltid förfölja mig och jag undrar ofta hur det gick, om de överlevde.
 
När jag kom hem igen efter resan så har vi i familjen engagerat oss för att hjälpa flyktingar här på Värmdö. Det finns en facebookgrupp där de annonserar efter t ex kläder, skor, kastruller eller vad det nu kan vara som de nyanlända behöver. Vi har varit där flera gånger och lämnat över prylar och kläder, och maken (som jobbar med IT) har lämnat över lite datorer till dem och jobbat lite där för att få datorerna att fungera.
 
Som sagt så kan ingen göra allt, men alla kan bidra med något i alla fall. Nu dömer jag ju förstås inte den som av olika skäl inte vill eller kan hjälpa till, alla har sina skäl att säga nej. Men om man känner att man har tid och saker över, varför inte hjälpa en familj som lämnat allt? Så tänker vi i alla fall, och vi tycker det är viktigt att sonen får vara med och bidra och hjälpa till så han ser att alla har det inte så bra som han. Man gör helt enkelt vad man kan och vill, och det positiva är att man får så mycket i retur då de är så tacksamma.
 
Gör ni något volontärarbete? Berätta!
 
Hej, fina du.
 
Dagens ämne är ett ganska allvarligt sådant som jag på förekommen anledning blivit tvungen att ta tag i för egen del och känner att jag behöver ventilera lite. Jag har ett pärlband med olika sjukdomar i mitt bagage, men jag kommer inte rada upp dem här om det inte är någon särskild anledning som gör att de behöver omnämnas. Det kan ju vara så att det glimtar förbi i något inlägg någon rad om någon sjukdom, men det är inget jag grottar ner mig i, i den här bloggen. Jag håller bloggen personlig, men inte privat. Många av sjukdomarna är ett ömsint (?) arv från far och mor men andra sjukdomar har liksom bara hittat mig ändå av alla människor som finns på jorden. Jag är ett riktigt måndagsexemplar, och det fick jag bekräftat idag när jag fick ytterligare en diagnos med mig i min ryggsäck. En diagnos som kom väldigt oväntat då jag inte sett den komma alls, inte känt några symtom eller annat som skulle kunnat få mig att misstänka att något lurt var på gång. Den här diagnosen medför inget revolutionerande egentligen då det är något som hänt för ett tag sedan, men det kommer påverka hela min framtid från och med nu. Jag är bara 52, men känner mig som 82 när jag tänker på allt skräp som drabbat mig.
 
 
För det första så pratade läkaren och jag om stress  då den är en stor anledning till varför man får många sjukdomar över huvud taget i dagens samhälle. Ekorrhjulet som vi klivit på snurrar bara fortare och fortare och vi hinner inte riktigt med oss själva i den här stressen. Det är alltid vi själva som är lägst prioriterade på listan och vi sätter alltid andras väl och ve framför vårt eget. Precis som jag pratade om i det HÄR  inlägget för några dagar sedan. Jag har verkligen tid nu att ligga och fundera på livet och vad jag ska göra åt det för att det ska bli så bra som möjligt. Men helt klart är att handbromsen måste dras åt, och det NU! Jag vill leva, och då medför det många förändringar för min del. Kost och träning har jag börjat ta tag i (kör Viktväktarna och har en PT jag tränar med - även om det inte blivit mycket träning nu sista veckorna pga förkylningen), så nu är det "bara" stressen som ska börja hanteras. Framför allt behöver jag fundera över jobbet och min arbetstid. Så några beslut behöver tas, men nu är maken i Sundsvall några dagar på jobb så jag får ta diskussionerna med honom när han kommer hem.
 
 
 
En annan stor stress just nu är studierna. Jag pluggar religionsvetenskap på heltid, vilket egentligen är komplett vansinne. Men om tentorna hade haft ett annat upplägg än vad de har just nu så kanske jag hade klarat det. Kanske. Nu inser jag min begränsning även där och håller på att bli sams med mitt beslut att faktiskt hoppa av studierna då de är alldeles för stressande just nu. Studierna är så intressanta, JA, men det är alldeles för stressigt för att jag ska må bra. Några andra tuffa beslut behöver även tas framgent, men ännu skjuter jag lite på dem. En sak i taget.
 
 
Ett av de bättre beslut vi tagit var att flytta ut hit till ön. Även om det är långt till affären och allt kräver stor planering då bussarna går lite sporadiskt och det blir kolsvart här på nätterna (så kvällspromenader vintertid är bara att glömma insåg jag till min stora sorg när vi flyttat hit), så ger det så mycket mer än där vi bodde förut. Vi har åkt förbi gamla huset någon gång och båda tänkt "vilken tur att vi flyttade härifrån" då det ligger nära en stor väg där trafiken ökar lavinartat vilket ger smutsig luft, buller och stress. Här är luften ren och frisk, det är tyst och lugnt och avkopplande på ett helt annat sätt.
 
 
Något som får mig att må bra är att få odla, så jag är så tacksam för mitt växthus, och nästa år ska jag även ha ett trädgårdsland som ska fyllas med en massa godsaker. Önskar jag hade mer tid för naturen och odlingarna, men om jag nu ska försöka prioritera om så kommer jag hitta mer tid för saker jag tycker om i stället för att göra saker jag "måste". Det är ju just alla de där "måstena" som hela tiden ligger i bakhuvudet och får oss att känna oss värdelösa och om vi dessutom har vårt Lutherska arv att jobbet går först, då är vi egentligen ganska illa ute. Jag tror säkert fler som har barn känner igen sig i följande exempeldiskussion som kunde utspinna sig mellan mig och maken när sonen var sjuk:
Jag: Jag har ett prov på morgonen med en klass som jag inte kan ställa in.
Maken: Jag har ett jätteviktigt möte som jag måste vara med på som inte kan ställas in.
Jag och maken: Så vem är hemma med sonen?
Visst är det sjukt? Luther sitter väl där i sin himmel och skrockar för sig själv när vi låter våra jobb gå före att vara hemma med ett sjukt barn. Men "no more". Nu ska jag och mitt mående gå allra först, sedan går familjens mående tätt därefter och sist kommer jobb och alla andra måsten.  Jag ska nu lära mig att navigera i nya vatten där både mitt själsliga och mitt kroppsliga mående kommer stå i fören och leda mig. Jag måste riva upp mitt gamla livspussel och försöka lägga ihop det på ett nytt sätt nu, vilket kommer bli svårt, men jag ska göra det. Det känns läskigt och skrämmande, men samtidigt ger det mig hopp. Hopp om en friskare version av mig.
 
 
Jag kanske inte har sagt det förut i bloggen, så nu säger jag det. Jag är så OERHÖRT tacksam för att just DU vill besöka min blogg. Det är inte lätt att nå ut i bruset, så att just du hittat min lilla blogg i världsrymden är en av de saker jag är så tacksam för, så tack att du orkade läsa ända hit, det betyder mycket för mig.