Att vara beredd på katastrofer

Gott nytt år på dig! Hoppas du fick en härlig nyårsafton och nyårsdag! Själv hade jag syster med sambo och yngste sonen på besök samt dottern med sambo. Så mysigt! Vi satt uppe på nyårsaftonen och spelade ett nytt frågespel till klockan var närmare tre på natten! Jag som brukar krokna vid tio-tiden! Dagen efter blev det filmhäng i soffan och på kvällen hemgjord pizza. Precis sådär lugnt och mysigt som jag vill ha det.
 
På nyårsdagsnatten stormade det rejält här och strömmen försvann av och till hela natten. På morgonen när vi vaknade så var det strömlöst och prognosen sade att strömmen skulle vara tillbaka 16.30. Problemet är att vattenpumparna i samfälligheten drivs med ström så vi var utan vatten också. Vis av erfarenheten så hade vi i alla fall vattenflaskor hemma. Värre var det med maten. Laga mat utan ström är ju svårt när man inte har gaskök så det fick bli problemlösning på hög nivå för att få till mitt morgonkaffe. Lunch och middag åkte vi in till Gustavsberg för att äta, de hade i alla fall ström vid lunchtid och framåt.
Att värma upp en kopp vatten på det här sättet tog kanske en halvtimme, men det blev i alla fall en kopp ljummet pulverkaffe. Tur vi har en kamin att elda i så vi får värme i huset!
 
När vi var ute och åt middag så kom meddelande att strömmen beräknades åter kl 18 den 4/1! Alltså två dygn senare! Då var det bara att rusta hemmet med ved, gasolkök, batterilampor och massor av batterier. Som tur var så kom strömmen tillbaka inatt så vi slipper mer elände. Jag var beredd att tömma frysarna och ställa ut maten idag på morgonen, men nu slapp jag ju det. Det verkar som frysmaten klarat sig bra ändå. Nu ska jag ordna till en liten "nödlåda" som kan vara bra att ta fram vid sådana här tillfällen.
 
Radion köpte vi då vi upptäckte att nätet var helt utslaget så jag kunde inte komma åt någon form av information via mobilen eller datorn. Det kändes faktiskt lite otäckt att vara så avskuren. 
 
Saker som är bra att ha i en "nödlåda":
  • Ficklampor
  • Gasolkök
  • Batteridriven radio
  • Powerbank för att kunna ladda mobilen
  • Batterier
  • Tändstickor
  • Värmeljus
  • Våtservetter
  • Handsprit
För att få mer information om vad som kan vara bra att tänka på vid en större katastrof (det här var ju ingen jättekatastrof egentligen om man jämför med katatrofer som pågår ute i världen, men man blir rätt medveten om ens litenhet när såväl strömmen och vattnet som Internet och mobiltäckningen är borta) läs på msb:s sida och ladda ner broschyren som vi fick i brevlådan för ett tag sedan eller beställ hem den (om det är så att den försvunnit). Man vet aldrig när det kan behövas i större eller mindre utsträckning.
 

Jul 2018 - jag är redo för dig nu!

Nu råder julefrid hos oss. Brasan knastrar hemtrevligt och knäcken ligger i magen och bara gör gott för min själ. Katten ligger i makens knä och spinner, sonen tittar på film och jag bara njuter av mitt julpyntade hem och längtar till imorgon. Då kommer dottern med sambo hit också och då är mammahjärtat lyckligt när båda barnen är hemma.
Sonens pyntade gran. Vi älskar färg i den här familjen, vi.
 
Två av mina tre sillar. Vanlig inlagd sill och en marinerad delikatessill med lök, senapsfrö och dill. Som jag längtar till imorgon då vi får njuta av dem.
 
Jag har också gjort eget vörtbröd enligt Underbara Claras recept som blev supergott. Jag bakade två limpor häromdagen och nu är det bara en kvar. En limpa försvann på nolltid, så gott är det.
 
Imorgon ska den här vackra ljuskronan tändas. Mamma gjorde den här någon gång på sjuttiotalet (?) och jag minns hur mysigt det var att tända den på julaftonen. Nu är mamma borta sedan några år, och då känns det extra speciellt att tända den. Glittret och de röda banden var jag dock tvungen att byta ut då de blivit lite tilltufsade och skabbiga genom åren. Men kulorna och klockorna samt ljushållarna är original. Retro - som det ska vara.
 
Nu är maten i kylen, granen tänd, klapparna inslagna och pyntet på plats. Jag är redo.
 

Du bär väl reflex?!

Hoppas ni tänker på att använda reflexer i vintermörkret! Det är så svårt som bilist att se människor i mörkret, särskilt när man klär sig i mörka kläder och bara stövlar rakt ut i gatan med näsan i mobilen. Bara för att ni ser er själva så är det inte säkert att jag som bilist ser dig! Jag är alltid lika skraj att köra på någon, så snälla ni, ha reflexer på er! Jag vill inte orsaka tråkigheter till julen för någon familj för att någon kär familjemedlem gick ut i vägen för min bil och jag inte hann bromsa för att jag inte såg att det fanns någon där. Ni är invaggade i en falsk säkerhet när ni kliver ut i gatan under en gatlykta där ni tror att ni syns, men det gör ni inte.
En reflex är en så billig livförsäkring, så lär barnen redan från tidig ålder att alltid ha reflex på kläderna.
 
Tyvärr verkar det som det är töntigt numera bland ungdomarna att använda reflexer, så det är väldigt sällan jag ser det. Inte ens vuxna använder reflexer tyvärr.
 
Här på ön var det en eldsjäl som startade en insamling för att trycka upp reflexer och dela ut till skolbarnen, och det fantastiska förslaget swishade jag en slant till. Det här initiativet har till och med en egen hemsida: Vi syns på Ingarö heter den.
 
Snälla, ta på dig reflexer och lär dina barn att använda dem också så slipper vi påkörningar med otroligt tråkiga konsekvenser.
 

Vad jag önskar mig i julklapp

Så här dags börjar julklappsönskningarna trilla in från barnen (efter viss påtryckning från oss vuxna...) och nära och kära börjar även fråga mig vad jag önskar mig i julklapp i år. Jag tycker det blir svårare och svårare att säga vad jag önskar mig för varje år eftersom jag egentligen har allt jag behöver i prylväg. Min syster och jag brukar alltid ge strumpor till varandra, för det är ju något som man ALLTID behöver. Men för övrigt ... nej, jag behöver ingenting.
 
I år har jag sagt till maken att jag vill ha en gåva som gör gott för andra. T ex Stadsmissionen eller UNICEF har olika "julpaket" eller "julklappar" som hjälper barn och barnfamiljer på olika sätt. Så många barn i Sverige lever i fattigdom och önskar inget hellre än att få äta sig mätta till jul och kanske få en liten julklapp för att få en jul som "alla andra" kompisar och slippa känna sig utanför när de kommer tillbaka till skolan efter jullovet och alla pratar om vad de fått, vad de ätit och vad de gjort under lovet. Eller alla dessa barn som flyr från krig eller barn som lever under andra svåra förhållanden med sjukdomar och svält. Dessa barn vill jag försöka hjälpa istället genom att dela med mig av det jag har som de saknar, det vill säga pengar. Det önskar jag mig i år.
 
Relaterad bild
 
 
Familjen, Livet i stort och smått #lifeisgood, Glögg, Jul, Julbord, Julmat, Pepparkakor, Pepparkaksbakning

Pepparkaksbakning och försmak på julens mat

Så är vi hemma igen efter en helg hos syster med familj för det årliga pepparkaksbaket. Som alltid så är det mysigt och trevligt med denna tradition då vi alltid har julmusik i bakgrunden när vi bakar och så dricker vi lite glögg till för att öka julstämningen ännu mer. Som alltid så testar vi årets glögg, och i år så är den smaksatt med citron och franska örter. Faktiskt helt okej, även om den inte är den godaste jag druckit.
 
Årets pepparkaksdeg var lite svårbakad, så kakorna blev lite tjocka då degen hela tiden sprack om man försökte kavla ut den. Men så otroligt goda! Så syrran fick 2 stora burkar, jag 2 burkar och dottern med sambo en burk. Det är så lyxigt att äta hembakade pepparkakor.
 
 
När kakbaket var klart så blev det middag med försmak av jul. Ett mini-julbord helt enkelt. Syrrans sambo hade griljerat skinka, gravat lax och gjort julköttbullar. Till detta blev det sill, ägghalvor med räkor, Jansson med rökt lax istället för ansjovis och dopp-i-grytan. Så himla mätta vi blev!
 
 
På kvällen satt vi och jäste framför tv:n med film, nybakade pepparkakor och glögg. En perfekt lördag!
 
 
Hoppas ni har haft en härlig helg!
 

Höst-bling

När det är så här november-tråkigt så får man väl pigga upp sig med lite bling i väntan på att få julpynta, eller vad säger ni? Jag är ju annars ingen förespråkare av att köpa saker i onödan, men mössa och fingervantar var jag ändå ute efter och så trillade jag över dessa skönheter. Jag är ju väldigt svag för saker som glittrar, så jag kunde verkligen inte stå emot den här fina mössan och vantarna.
Det är pärlor, silverkulor och gnistrande stenar på "torgvantarna" som sitter över själva fingervantarna. Så himla fina.
 
Lite dåliga bilder, men mössan har glittriga stenar och pärlor i olika färger.
 
Så, det var veckans ytliga inlägg. Nu ska jag återgå till att vara seriös igen.
 
 
Livet i stort och smått Helg, Höst, Växthus

En lugn och avkopplande helg

Hej på dig, fina du!
 
Hoppas du haft en skön och avkopplande helg! Jag var HELT slut efter att ha jobbat i 2 dagar, så på fredagen låg jag bara i soffan och bara koncentrerade mig på att andas och överleva. Haha. På kvällen kom makens kusin från Pajala och hälsade på en sväng. Hon är i Stockholm några dagar och hälsar på lite folk, så hon kom hit och sov över till lördagen. Så mysigt att bara sitta och surra en hel dag vid köksbordet.
 
Idag rensade jag lite i växthuset och satte in några av mina växter i vår extrastuga på tomten där de ska få övervintra. Bland annat en fikonplanta, två bougainvillor och två nerium. Senare ska mina olivträd få flytta in också, men de ska få komma inomhus i stället. De var dock för tunga för mig att släpa upp själv till huset när min ork är närapå noll. Det var nog jobbigt att riva bort gamla tomatplantor och dra dem till komposten, och jag fick stå ett tag och dra efter andan innan jag gav upp och gick in. Usch. Men skönt att få det gjort i alla fall. Nu ska jag preppa bäddarna för vintersådd (ett rent experiment från min sida) och se om jag får till något.
 
Hur har din helg varit? Berätta för mig.
 
Livet i stort och smått, Resor Flyktingar, Lesbos, Volontär

Ingen kan göra allt, men alla kan göra lite

Hejsan!
 
Min förkylning är för hoppningsvis på väg att vika hädan nu äntligen, även om jag fortfarande hostar rejält. Men febern verkar ha gett med sig, så nu ska bara orken byggas upp igen och det lär ju ta tid. Ska se om jag kan komma ut på en kortare promenad i eftermiddag bara för att få komma ut och lufta mig lite.
 
Häromdagen såg jag ett program på Tv: Kalles och Britas sex liv som handlade om volontärliv på Lesbos. Jag satt som klistrad framför tv:n. För några år sedan fick jag och några av mina kollegor på min förra skola möjligheten att via ett EU-projekt åka ner till Lesbos för att gå en utbildning om ny teknik i skolan. Vi var 10 deltagare (lärare) från olika länder i Europa, och varje dag under den veckan vi var där hade olika teman som man kan arbeta med i skolan. En av dagarna handlade t ex om kvinnors villkor där vi fick besöka en butik där det var enbart kvinnor som producerat varorna de sålde. En annan dag handlade om mat, och vi fick besöka en restaurang och livesända när vi lärde oss om hur man gjorde en äkta grekisk sallad. En dag handlade om bin - hur viktiga de är för jordens överlevnad, en dag om hur jorden bildats och vi fick gå på ett fantastiskt spännande museum och en friluftspark där det fanns fossilerade trädstammar kvar efter ett vulkanutbrott för 2000 år sedan.
 
Mineralerna i lavan och askan byts ut mot kolet i trädstammen, vilket gör att trädet blir mineraliserat och stenhårt. Man kan till och med se årsringarna på träden.
 
 
Men det som berörde oss alla mest, det var den dag som handlade om flyktingarna. Alla dessa människor som flyr från krigets Syrien (bland annat) och via Turkiet hamnar i en liten gummibåt som ibland lämnas vind för våg så passagerarna får bara hoppas att de hamnar rätt. Ibland går det ju inte så bra som vi såg på TV när bilden på den lille döde pojken kablades ut och fick alla att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Men oftast går det bra, och flyktingarna kommer i land på bland annat Lesbos eftersom den ligger så nära Turkiet.
Stranden där de flesta båtarna kom i land. Lite disigt, men man kan skymta hur nära Turkiet faktiskt ligger.
 
Tältläger i hamnen där flyktingarna hoppades kunna köpa båtbiljetter till fastlandet. Många ägde inte ens ett tält, utan där låg hela familjer på en kartongbit tex. 
 
Flytvästar låg lite här och där.
 
En trasig gummibåt
 
 
Det var en dag som vår så tung på många sätt. Att se dessa trötta, hungriga människor som i några väskor bar hela sitt liv kändes i maggropen. Vi visste om detta innan vi åkte ner och blev ombedda att om vi hade möjlighet, ta med lite förnödenheter till flyktingarna. Inte mat, men t ex välling till barnen, blöjor, mensskydd, filtar... Jag och mina kollegor packade en extra väska full med dessa saker och vi visste att vi skulle åka ut och dela ut det. Nu blev det så att den som organiserade det hela därnere på Lesbos ville inte att vi alla skulle komma dit till lägret då det lätt kunde bli för rörigt, så det blev bara ett par st som åkte. Tyvärr inte jag. Vi hade även köpt en massa billig pasta, krossade tomater och paraplyer i en affär eftersom det regnade mycket när vi var där i september. Så de lagade en lite enkel pastarätt till flyktingarna som uppskattades väldigt, och de delade ut det vi hade med oss.
Lite fotboll livade upp en stund i alla fall. I bakgrunden ser man kön till de få "Bajamajor" som fanns för alla dessa människor. Stanken därifrån var fruktansvärd!
 
Vi gick förbi Médecins sans frontières (läkare utan gränser) som hade en vagn i hamnen i huvudstaden. Så många sjuka, ledsna människor. Helt plötsligt kom en läkare ut och viftade till sig en taxi där han satte en mycket sjuk kvinna och hennes nyfödda bebis och de åkte i ilfart iväg. Läkaren berättade att hon hade fött sitt barn strax innan de skulle på gummibåten till Grekland, och nu var både moderns och barnets liv i fara då de båda fått hög feber, troligen pga bristande hygien vid förlossningen. Det gjorde så ONT att se detta. Kvinnans ögon kommer för alltid förfölja mig och jag undrar ofta hur det gick, om de överlevde.
 
När jag kom hem igen efter resan så har vi i familjen engagerat oss för att hjälpa flyktingar här på Värmdö. Det finns en facebookgrupp där de annonserar efter t ex kläder, skor, kastruller eller vad det nu kan vara som de nyanlända behöver. Vi har varit där flera gånger och lämnat över prylar och kläder, och maken (som jobbar med IT) har lämnat över lite datorer till dem och jobbat lite där för att få datorerna att fungera.
 
Som sagt så kan ingen göra allt, men alla kan bidra med något i alla fall. Nu dömer jag ju förstås inte den som av olika skäl inte vill eller kan hjälpa till, alla har sina skäl att säga nej. Men om man känner att man har tid och saker över, varför inte hjälpa en familj som lämnat allt? Så tänker vi i alla fall, och vi tycker det är viktigt att sonen får vara med och bidra och hjälpa till så han ser att alla har det inte så bra som han. Man gör helt enkelt vad man kan och vill, och det positiva är att man får så mycket i retur då de är så tacksamma.
 
Gör ni något volontärarbete? Berätta!
 

Att dra i handbromsen - om att ta sin hälsa på allvar

Hej, fina du.
 
Dagens ämne är ett ganska allvarligt sådant som jag på förekommen anledning blivit tvungen att ta tag i för egen del och känner att jag behöver ventilera lite. Jag har ett pärlband med olika sjukdomar i mitt bagage, men jag kommer inte rada upp dem här om det inte är någon särskild anledning som gör att de behöver omnämnas. Det kan ju vara så att det glimtar förbi i något inlägg någon rad om någon sjukdom, men det är inget jag grottar ner mig i, i den här bloggen. Jag håller bloggen personlig, men inte privat. Många av sjukdomarna är ett ömsint (?) arv från far och mor men andra sjukdomar har liksom bara hittat mig ändå av alla människor som finns på jorden. Jag är ett riktigt måndagsexemplar, och det fick jag bekräftat idag när jag fick ytterligare en diagnos med mig i min ryggsäck. En diagnos som kom väldigt oväntat då jag inte sett den komma alls, inte känt några symtom eller annat som skulle kunnat få mig att misstänka att något lurt var på gång. Den här diagnosen medför inget revolutionerande egentligen då det är något som hänt för ett tag sedan, men det kommer påverka hela min framtid från och med nu. Jag är bara 52, men känner mig som 82 när jag tänker på allt skräp som drabbat mig.
 
 
För det första så pratade läkaren och jag om stress  då den är en stor anledning till varför man får många sjukdomar över huvud taget i dagens samhälle. Ekorrhjulet som vi klivit på snurrar bara fortare och fortare och vi hinner inte riktigt med oss själva i den här stressen. Det är alltid vi själva som är lägst prioriterade på listan och vi sätter alltid andras väl och ve framför vårt eget. Precis som jag pratade om i det HÄR  inlägget för några dagar sedan. Jag har verkligen tid nu att ligga och fundera på livet och vad jag ska göra åt det för att det ska bli så bra som möjligt. Men helt klart är att handbromsen måste dras åt, och det NU! Jag vill leva, och då medför det många förändringar för min del. Kost och träning har jag börjat ta tag i (kör Viktväktarna och har en PT jag tränar med - även om det inte blivit mycket träning nu sista veckorna pga förkylningen), så nu är det "bara" stressen som ska börja hanteras. Framför allt behöver jag fundera över jobbet och min arbetstid. Så några beslut behöver tas, men nu är maken i Sundsvall några dagar på jobb så jag får ta diskussionerna med honom när han kommer hem.
 
 
 
En annan stor stress just nu är studierna. Jag pluggar religionsvetenskap på heltid, vilket egentligen är komplett vansinne. Men om tentorna hade haft ett annat upplägg än vad de har just nu så kanske jag hade klarat det. Kanske. Nu inser jag min begränsning även där och håller på att bli sams med mitt beslut att faktiskt hoppa av studierna då de är alldeles för stressande just nu. Studierna är så intressanta, JA, men det är alldeles för stressigt för att jag ska må bra. Några andra tuffa beslut behöver även tas framgent, men ännu skjuter jag lite på dem. En sak i taget.
 
 
Ett av de bättre beslut vi tagit var att flytta ut hit till ön. Även om det är långt till affären och allt kräver stor planering då bussarna går lite sporadiskt och det blir kolsvart här på nätterna (så kvällspromenader vintertid är bara att glömma insåg jag till min stora sorg när vi flyttat hit), så ger det så mycket mer än där vi bodde förut. Vi har åkt förbi gamla huset någon gång och båda tänkt "vilken tur att vi flyttade härifrån" då det ligger nära en stor väg där trafiken ökar lavinartat vilket ger smutsig luft, buller och stress. Här är luften ren och frisk, det är tyst och lugnt och avkopplande på ett helt annat sätt.
 
 
Något som får mig att må bra är att få odla, så jag är så tacksam för mitt växthus, och nästa år ska jag även ha ett trädgårdsland som ska fyllas med en massa godsaker. Önskar jag hade mer tid för naturen och odlingarna, men om jag nu ska försöka prioritera om så kommer jag hitta mer tid för saker jag tycker om i stället för att göra saker jag "måste". Det är ju just alla de där "måstena" som hela tiden ligger i bakhuvudet och får oss att känna oss värdelösa och om vi dessutom har vårt Lutherska arv att jobbet går först, då är vi egentligen ganska illa ute. Jag tror säkert fler som har barn känner igen sig i följande exempeldiskussion som kunde utspinna sig mellan mig och maken när sonen var sjuk:
Jag: Jag har ett prov på morgonen med en klass som jag inte kan ställa in.
Maken: Jag har ett jätteviktigt möte som jag måste vara med på som inte kan ställas in.
Jag och maken: Så vem är hemma med sonen?
Visst är det sjukt? Luther sitter väl där i sin himmel och skrockar för sig själv när vi låter våra jobb gå före att vara hemma med ett sjukt barn. Men "no more". Nu ska jag och mitt mående gå allra först, sedan går familjens mående tätt därefter och sist kommer jobb och alla andra måsten.  Jag ska nu lära mig att navigera i nya vatten där både mitt själsliga och mitt kroppsliga mående kommer stå i fören och leda mig. Jag måste riva upp mitt gamla livspussel och försöka lägga ihop det på ett nytt sätt nu, vilket kommer bli svårt, men jag ska göra det. Det känns läskigt och skrämmande, men samtidigt ger det mig hopp. Hopp om en friskare version av mig.
 
 
Jag kanske inte har sagt det förut i bloggen, så nu säger jag det. Jag är så OERHÖRT tacksam för att just DU vill besöka min blogg. Det är inte lätt att nå ut i bruset, så att just du hittat min lilla blogg i världsrymden är en av de saker jag är så tacksam för, så tack att du orkade läsa ända hit, det betyder mycket för mig.
 
 
Visa fler inlägg