Stress och sjukdom - när ska vi få koppla av?

God förmiddag!
 
Hoppas du mår bra. Jag hostar och kraxar vidare och igår kväll hade jag en febertopp igen som däckade mig helt. Usch så drygt det är att vara sjuk.
 
Igår låg jag och funderade på detta med sjukdom och stress. Jag arbetar som vårdlärare på Komvux där eleverna läser sina kurser en dag/vecka i 10 veckor. När det är så intensivt så är det ju ganska sårbart när jag är sjuk. De missar mycket när de missar en lektion. Detta är jag medveten om, och försöker in i det längsta att gå till jobbet trots att jag inte mår bra. Så gör mina kollegor också, och så tror jag alla gör. Egentligen. Man tänker på andra hela tiden och sätter sig själv sist. På den tiden jag jobbade som sjuksköterska så visste jag att om jag var sjuk så fick mina kollegor ta hand om "mina" patienter som extra belastning och det är ju inte speciellt kul. Det räcker ju med de man har så att säga. Men så är det ju, någon måste ju ta hand om dem och då blir ansvaret på de andra syrrorna som är i tjänst den dagen. Någon extrasyster finns inte och fanns inte då heller (jobbade mellan 1996-2009) utan det var bara att kavla upp ärmarna och jobba. 
 
Samma är det idag i mitt jobb som lärare. Jag och mina kollegor täcker upp för varandra om det behövs, vilket innebär att om jag är sjuk så meddelar jag min kollega vad hon behöver göra. Oftast får jag sitta på tidig morgon och skriva ihop en uppgift lite snabbt (!) och skicka till henne så hon vet vad hon ska göra med dem. Nu är det ju vuxenelever så de kan sitta själva och jobba, men ibland behöver jag assistans med att sätta igång en film t ex och hon behöver ju skriva ut uppgiften åt dem. Helt galet egentligen att jag ska behöva sitta kl 7 på morgonen och fixa uppgifter till eleverna när jag är sjuk och borde ligga nerbäddad. Men de förlorar så mycket på min sjukdom så jag ser det som en nödvändighet att göra så (det är inget som är dikterat uppifrån att göra så, måste jag förtydliga - det är ett eget val).
 
Hur bra är det egentligen för ens tillfrisknande när jag känner att jag behöver sitta hemma och jobba, trots att jag är sjuk? En elev skickade sms till mig igår på min jobbtelefon för att fråga olika saker och jag kände att jag faktiskt inte orkade svara henne för att jag är sjuk, för det första. För de andra så var det lördag och då vill jag också ha helg och ledigt. Att inte känna att man kan få vara hemma i lugn och ro och bli frisk utan att känna stress över allt som man missar, och man vet att mailkorgen kommer att vara överfull när jag kommer tillbaka, det är inte kul alls. För 1,5 år sedan var jag sjukskriven i 2 veckor pga mitt hjärta och det var så otroligt stressande då jag visste att när jag kommer tillbaka så är det tusen saker att ta tag i, vilket gjorde att jag inte kunde koppla av. Rehabiliteringen efteråt gick inte så bra heller då jag prioriterade jobbet framför hälsan. Det är ju inte klokt egentligen att vi inte ska ha tid att få vara sjuka ens och få möjlighet att få vila upp sig från sjukdomar. Hur långt ska det behöva gå? Ingen tackar en ju när man sliter häcken av sig för att få allt att gå ihop och att man jobbar trots sjukdom, tvärtom. Det ligger liksom i en att man ska sätta andra framför sig själv och vad vinner man på det?! Inte ett dugg. Tvärtom så urgröper man hälsan mer och mer ända tills den en dag säger stopp. Då har vi hamnat i riskzonen för utmattningssyndrom, eller kanske till och med hunnit få utmattningssyndrom, och därifrån har vi en lång väg tillbaka. För att vi sätter andra framför oss själva.
 
Nu sitter jag alltså här på söndag förmiddag och har tvivel inför hur det ska bli imorgon. Hinner jag bli frisk så jag kan jobba eller inte? Om inte så kanske jag måste göra vissa saker hemifrån ändå, och så måste jag ställa in möte ditt och möte datt. Bara det stressar ju upp mig och gör att jag försöker känna efter "är jag inte frisk i alla fall"? Trots att jag inte är det.
 
Så idag är det lugn och ro som gäller för mig, så får vi se hur det känns imorgon.
 
Hur tänker ni kring detta?
 
#1 - - Slow Living by Annika:

Åh så ledsamt att läsa. Så mkt stress och krav från många håll. Själv tänker jag annorlunda idag efter min utmattning; nu går min hälsa först. Som vårdlärare tänker jag att det vore fantastiskt för dina elever om du kunde visa att den egna hälsan måste vara prio 1 genom att ex låta bli att jobba under dina sjukdagar. För målet måste väl ändå vara att människor ska vara så friska som möjligt.
Tror vi alla måste ta vårt ansvar och börja, inte bara tänka, utan agera annorlunda. Det är som med barn; de gör inte som man säger utan som vi själva gör.
Krya på dig!

Svar: Visst är det bedrövligt att vi inte ska ha tid för oss själva när vi behöver det som mest?! Ska det verkligen behövas en utmattning för att hälsan ska få gå först? Ja, jag borde verkligen föregå med gott exempel att man faktiskt stannar hemma när man är sjuk, men det är ju så svårt när jag vet att andra är så beroende av att jag faktiskt finns på plats.
Jag har helt klart fått en tankeställare denna sjukdomsperiod, och nu när jag ser mina ord på pränt så inser jag hur galet det är. Jag måste verkligen börja sätta MIG först.

Tack för dina snälla ord.
Ninas hus

#2 - - Happy:

Känner igen mig, nu har jag bara jobbat som vårdbiträde, vikarie på hemtjänsten. De flesta som jobbade fast mådde väldigt dåligt och många utbrända, kom tillbaka någon vecka för ny sjukskrivning osv. Som vikarie vara på alerten för när somhelst på dygnet kunde det ju komma ett samtal om jobb... Skulle jag inte haft turen att kunna bo hos min förälder skulle den ekonomiska stressen äta upp mig.
Nu har jag ett fast jobb och eget boende men inkomsten är för liten för utgifterna då jag inte jobbar full tid, vilket gör att jag känner stress hela tiden över att kunna betala räkningarna. Går jag upp i tid kanske jag inte klarar av det. Känns som att hur man en gör blir det fel.

Svar: Att jobba som vårdbiträde är inte så "bara", det är ett jätteviktigt jobb ni gör för våra pensionärer! Glöm inte det. :) Men jag förstår precis det där med att sitta vid telefonen och vänta på samtal om jobb, det gjorde jag ett tag som "springvikarie" i skolan. Usch att det ska behöva vara så, man mår så dåligt av detta. Hoppas du hittar en bra lösning för dig. <3
Ser att du rör dig i mina hemtrakter, jag är född i Ljustorp och uppväxt i Söråker! :)
Ninas hus

#3 - - Mösstanten:

Jobbig situation. Visst är det lätt hänt att man är för snäll och ställer upp i tid och otid. Då kan man tänka: säg ifrån! Stå upp för dig själv! Men jag undrar om inte arbetslivet nu för tiden är organiserat så att allt brakar ihop om inte medarbetarna tänjer ut sig till bristningsgränsen? Måste det inte till en ändring i stort? Fast sedan behöver man ju ta hand om sig själv under tiden.

Svar: Ja, jag tror det är lätt så att man ställer upp mer än vad man behöver. Arbetsplatsen går inte under för att man är hemma, även om man kanske tror det själv (eller så hjälper andra till att få en att tro det...), tvärtom. Jag tror alla arbetsplatser mår bra av en frisk personal! Hur man nu ska nå dit...?
Ninas hus

#4 - - Happy:

Uppvuxen i Söråker och är numera ofta i Ljustorp :)
Jag var tvungen att sluta på hemtjänst/boende när jag gjorde illa ryggen, annars trivdes jag väldigt bra med själva jobbet. Nu är det lugnare jobb på kontor som gäller.

Svar: Nämen vad intressant att du är uppväxt i samma lilla by! Vilken ålder är det på dig? Nyfiken på om vi gick på Ala samtidigt kanske? Jag är 52...
Åh usch. Alldeles för många skadar ryggen i vården. :( Denna galna stress som orsakar alltför många arbetsskador.
Ninas hus