Ingen kan göra allt, men alla kan göra lite

Hejsan!
 
Min förkylning är för hoppningsvis på väg att vika hädan nu äntligen, även om jag fortfarande hostar rejält. Men febern verkar ha gett med sig, så nu ska bara orken byggas upp igen och det lär ju ta tid. Ska se om jag kan komma ut på en kortare promenad i eftermiddag bara för att få komma ut och lufta mig lite.
 
Häromdagen såg jag ett program på Tv: Kalles och Britas sex liv som handlade om volontärliv på Lesbos. Jag satt som klistrad framför tv:n. För några år sedan fick jag och några av mina kollegor på min förra skola möjligheten att via ett EU-projekt åka ner till Lesbos för att gå en utbildning om ny teknik i skolan. Vi var 10 deltagare (lärare) från olika länder i Europa, och varje dag under den veckan vi var där hade olika teman som man kan arbeta med i skolan. En av dagarna handlade t ex om kvinnors villkor där vi fick besöka en butik där det var enbart kvinnor som producerat varorna de sålde. En annan dag handlade om mat, och vi fick besöka en restaurang och livesända när vi lärde oss om hur man gjorde en äkta grekisk sallad. En dag handlade om bin - hur viktiga de är för jordens överlevnad, en dag om hur jorden bildats och vi fick gå på ett fantastiskt spännande museum och en friluftspark där det fanns fossilerade trädstammar kvar efter ett vulkanutbrott för 2000 år sedan.
 
Mineralerna i lavan och askan byts ut mot kolet i trädstammen, vilket gör att trädet blir mineraliserat och stenhårt. Man kan till och med se årsringarna på träden.
 
 
Men det som berörde oss alla mest, det var den dag som handlade om flyktingarna. Alla dessa människor som flyr från krigets Syrien (bland annat) och via Turkiet hamnar i en liten gummibåt som ibland lämnas vind för våg så passagerarna får bara hoppas att de hamnar rätt. Ibland går det ju inte så bra som vi såg på TV när bilden på den lille döde pojken kablades ut och fick alla att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Men oftast går det bra, och flyktingarna kommer i land på bland annat Lesbos eftersom den ligger så nära Turkiet.
Stranden där de flesta båtarna kom i land. Lite disigt, men man kan skymta hur nära Turkiet faktiskt ligger.
 
Tältläger i hamnen där flyktingarna hoppades kunna köpa båtbiljetter till fastlandet. Många ägde inte ens ett tält, utan där låg hela familjer på en kartongbit tex. 
 
Flytvästar låg lite här och där.
 
En trasig gummibåt
 
 
Det var en dag som vår så tung på många sätt. Att se dessa trötta, hungriga människor som i några väskor bar hela sitt liv kändes i maggropen. Vi visste om detta innan vi åkte ner och blev ombedda att om vi hade möjlighet, ta med lite förnödenheter till flyktingarna. Inte mat, men t ex välling till barnen, blöjor, mensskydd, filtar... Jag och mina kollegor packade en extra väska full med dessa saker och vi visste att vi skulle åka ut och dela ut det. Nu blev det så att den som organiserade det hela därnere på Lesbos ville inte att vi alla skulle komma dit till lägret då det lätt kunde bli för rörigt, så det blev bara ett par st som åkte. Tyvärr inte jag. Vi hade även köpt en massa billig pasta, krossade tomater och paraplyer i en affär eftersom det regnade mycket när vi var där i september. Så de lagade en lite enkel pastarätt till flyktingarna som uppskattades väldigt, och de delade ut det vi hade med oss.
Lite fotboll livade upp en stund i alla fall. I bakgrunden ser man kön till de få "Bajamajor" som fanns för alla dessa människor. Stanken därifrån var fruktansvärd!
 
Vi gick förbi Médecins sans frontières (läkare utan gränser) som hade en vagn i hamnen i huvudstaden. Så många sjuka, ledsna människor. Helt plötsligt kom en läkare ut och viftade till sig en taxi där han satte en mycket sjuk kvinna och hennes nyfödda bebis och de åkte i ilfart iväg. Läkaren berättade att hon hade fött sitt barn strax innan de skulle på gummibåten till Grekland, och nu var både moderns och barnets liv i fara då de båda fått hög feber, troligen pga bristande hygien vid förlossningen. Det gjorde så ONT att se detta. Kvinnans ögon kommer för alltid förfölja mig och jag undrar ofta hur det gick, om de överlevde.
 
När jag kom hem igen efter resan så har vi i familjen engagerat oss för att hjälpa flyktingar här på Värmdö. Det finns en facebookgrupp där de annonserar efter t ex kläder, skor, kastruller eller vad det nu kan vara som de nyanlända behöver. Vi har varit där flera gånger och lämnat över prylar och kläder, och maken (som jobbar med IT) har lämnat över lite datorer till dem och jobbat lite där för att få datorerna att fungera.
 
Som sagt så kan ingen göra allt, men alla kan bidra med något i alla fall. Nu dömer jag ju förstås inte den som av olika skäl inte vill eller kan hjälpa till, alla har sina skäl att säga nej. Men om man känner att man har tid och saker över, varför inte hjälpa en familj som lämnat allt? Så tänker vi i alla fall, och vi tycker det är viktigt att sonen får vara med och bidra och hjälpa till så han ser att alla har det inte så bra som han. Man gör helt enkelt vad man kan och vill, och det positiva är att man får så mycket i retur då de är så tacksamma.
 
Gör ni något volontärarbete? Berätta!