Hej, fina du.
 
Dagens ämne är ett ganska allvarligt sådant som jag på förekommen anledning blivit tvungen att ta tag i för egen del och känner att jag behöver ventilera lite. Jag har ett pärlband med olika sjukdomar i mitt bagage, men jag kommer inte rada upp dem här om det inte är någon särskild anledning som gör att de behöver omnämnas. Det kan ju vara så att det glimtar förbi i något inlägg någon rad om någon sjukdom, men det är inget jag grottar ner mig i, i den här bloggen. Jag håller bloggen personlig, men inte privat. Många av sjukdomarna är ett ömsint (?) arv från far och mor men andra sjukdomar har liksom bara hittat mig ändå av alla människor som finns på jorden. Jag är ett riktigt måndagsexemplar, och det fick jag bekräftat idag när jag fick ytterligare en diagnos med mig i min ryggsäck. En diagnos som kom väldigt oväntat då jag inte sett den komma alls, inte känt några symtom eller annat som skulle kunnat få mig att misstänka att något lurt var på gång. Den här diagnosen medför inget revolutionerande egentligen då det är något som hänt för ett tag sedan, men det kommer påverka hela min framtid från och med nu. Jag är bara 52, men känner mig som 82 när jag tänker på allt skräp som drabbat mig.
 
 
För det första så pratade läkaren och jag om stress  då den är en stor anledning till varför man får många sjukdomar över huvud taget i dagens samhälle. Ekorrhjulet som vi klivit på snurrar bara fortare och fortare och vi hinner inte riktigt med oss själva i den här stressen. Det är alltid vi själva som är lägst prioriterade på listan och vi sätter alltid andras väl och ve framför vårt eget. Precis som jag pratade om i det HÄR  inlägget för några dagar sedan. Jag har verkligen tid nu att ligga och fundera på livet och vad jag ska göra åt det för att det ska bli så bra som möjligt. Men helt klart är att handbromsen måste dras åt, och det NU! Jag vill leva, och då medför det många förändringar för min del. Kost och träning har jag börjat ta tag i (kör Viktväktarna och har en PT jag tränar med - även om det inte blivit mycket träning nu sista veckorna pga förkylningen), så nu är det "bara" stressen som ska börja hanteras. Framför allt behöver jag fundera över jobbet och min arbetstid. Så några beslut behöver tas, men nu är maken i Sundsvall några dagar på jobb så jag får ta diskussionerna med honom när han kommer hem.
 
 
 
En annan stor stress just nu är studierna. Jag pluggar religionsvetenskap på heltid, vilket egentligen är komplett vansinne. Men om tentorna hade haft ett annat upplägg än vad de har just nu så kanske jag hade klarat det. Kanske. Nu inser jag min begränsning även där och håller på att bli sams med mitt beslut att faktiskt hoppa av studierna då de är alldeles för stressande just nu. Studierna är så intressanta, JA, men det är alldeles för stressigt för att jag ska må bra. Några andra tuffa beslut behöver även tas framgent, men ännu skjuter jag lite på dem. En sak i taget.
 
 
Ett av de bättre beslut vi tagit var att flytta ut hit till ön. Även om det är långt till affären och allt kräver stor planering då bussarna går lite sporadiskt och det blir kolsvart här på nätterna (så kvällspromenader vintertid är bara att glömma insåg jag till min stora sorg när vi flyttat hit), så ger det så mycket mer än där vi bodde förut. Vi har åkt förbi gamla huset någon gång och båda tänkt "vilken tur att vi flyttade härifrån" då det ligger nära en stor väg där trafiken ökar lavinartat vilket ger smutsig luft, buller och stress. Här är luften ren och frisk, det är tyst och lugnt och avkopplande på ett helt annat sätt.
 
 
Något som får mig att må bra är att få odla, så jag är så tacksam för mitt växthus, och nästa år ska jag även ha ett trädgårdsland som ska fyllas med en massa godsaker. Önskar jag hade mer tid för naturen och odlingarna, men om jag nu ska försöka prioritera om så kommer jag hitta mer tid för saker jag tycker om i stället för att göra saker jag "måste". Det är ju just alla de där "måstena" som hela tiden ligger i bakhuvudet och får oss att känna oss värdelösa och om vi dessutom har vårt Lutherska arv att jobbet går först, då är vi egentligen ganska illa ute. Jag tror säkert fler som har barn känner igen sig i följande exempeldiskussion som kunde utspinna sig mellan mig och maken när sonen var sjuk:
Jag: Jag har ett prov på morgonen med en klass som jag inte kan ställa in.
Maken: Jag har ett jätteviktigt möte som jag måste vara med på som inte kan ställas in.
Jag och maken: Så vem är hemma med sonen?
Visst är det sjukt? Luther sitter väl där i sin himmel och skrockar för sig själv när vi låter våra jobb gå före att vara hemma med ett sjukt barn. Men "no more". Nu ska jag och mitt mående gå allra först, sedan går familjens mående tätt därefter och sist kommer jobb och alla andra måsten.  Jag ska nu lära mig att navigera i nya vatten där både mitt själsliga och mitt kroppsliga mående kommer stå i fören och leda mig. Jag måste riva upp mitt gamla livspussel och försöka lägga ihop det på ett nytt sätt nu, vilket kommer bli svårt, men jag ska göra det. Det känns läskigt och skrämmande, men samtidigt ger det mig hopp. Hopp om en friskare version av mig.
 
 
Jag kanske inte har sagt det förut i bloggen, så nu säger jag det. Jag är så OERHÖRT tacksam för att just DU vill besöka min blogg. Det är inte lätt att nå ut i bruset, så att just du hittat min lilla blogg i världsrymden är en av de saker jag är så tacksam för, så tack att du orkade läsa ända hit, det betyder mycket för mig.
 
 
Mösstanten

Du har så rätt i att man måste prioritera och välja bort så att det inte blir för mycket. Det kan vara så svårt att göra det bara. Hoppas att du lyckas få till det så småningom. Miljön som ni bor i nu är nog väldigt välgörande.
Och jag tycker att det är bra att din blogg finns. Det är inte alla bloggar som har så här mycket substans.

Svar: Ja, du har helt rätt i att miljön är väldigt viktig för måendet. Där vi bodde nära en stor väg var ju egentligen helt galet. Vi åt frukt från träden, bär och ett tag odlade jag grönsaker, och det innehöll förmodligen lika mycket gifter som vilken annan frukt som helst som man kan köpa i affärerna. Tack, jag hoppas också att jag får till min balans så småningom.Åh, så glad jag blir att du tycker det! Just en sådan kommentar gör verkligen min dag! Tack!
Kram
Ninas hus

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress